Ikväll har jag varit på vinyasa hotyoga med Mikael Solkvint. Jag tar tränat lite yoga i trädgården senaste veckan, men det har inte varit så här intensivt och varmt som passet idag. Det kändes skönt att få en riktig genomkörare. Jag svettades som en gnu! Svett på benen, i pannan, på armarna, över allt. Alla slagprodukter ville ut ur kroppen. Jag lyssnade även lite på hur Mikael instruerade för att själv få tips på hur jag ska instruera ställningarna. La dock inte så mycket tankar på det eftersom jag själv ville kunna fokusera på min kropp.
Något lustigt var att jag kände tendens av kramp i vader. Det är ju inget man precis strävar efter i yogan. Jag vill pressa min kropp, men jag måste även lära mig att känna min kropp och inte kämpa så mycket. Istället få ett flow och förlängningar, inte krampaktiga ställningar.
Jag har kunnat släppa rädslan i huvudstående! Jag har tränat huvudstående i trädgården på gräset. Till att börja med ramlade jag över många gånger och då försökt jag bara kuta ryggen och slå en kullerbytta istället. Detta var jag beredd på att få göra idag också på mattan, men jag höll balasen flera andetag! Kul att man kan gå framåt i någon ställning, det är ju dock inte strävan att få en snygg ställning, men lite kul är det att kunna "kungen av alla yogaställningar" huvudstående. Inventioner ska ju även vara väldigt bra för alla möjliga saker.
Jag behöver yoga! Nu känner jag mig gladare, piggare och full av energi! Imorgon åker vi till Öland och firar midsommar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Oj vad härligt det lät på passet. Skulle kunna tänka mig att det inte är fel att träna i trädgården heller:)
SvaraRaderaDet är en balansgång det där med att pusha sig själv eller lyssna till sina begränsningar. Jag vet att jag är ganska bekväm av mig så jag måste pusha mig en del. Skrev ett inlägg om det för inte så länge sen att jag är så van vid att behöva lirka mig förbi mina upplevda hinder att jag blev förvånad när kroppen sen sa ifrån.
Lärde mig också en ny ställning senast som jag inte begripit mig på tidigare. Det var på ashtangan, en sittande framåtböjning med ena foten bredvid det andra låret så knät pekar upp. (Vad bra det är att veta vad dom heter;)) Trodde inte jag kunde hålla om mig själv och fånga händerna bakom mig, men det gick visst, har bara inte förstått hur tidigare.
Visst är det kul att komma på nya saker och utvecklas:) Och visst kan man väl få säga att strävan är att få en bra ställning;) Samtidigt som det också finns annat att sträva efter... Snart ska jag åka till skärgården och yoga lite i trädgården. Bor annars i stan så ser fram emot lite grönbete. Kram Anna